Det kanske är jag som är överdrivet nojig, men jag har på sistone börjat fundera alltmer på det här med plötslig spädbarnsdöd. Man hoppas ju att sådant "aldrig händer mig". Men rent konkret, hur i hela friden skulle jag lösa situationen om jag plötsligt vaknade upp en morgon och inte levde längre? Otäcka tankar det här.
söndag 20 april 2008
Oro
Upplagd av (ja just det!):
En helt okänd människa, ett barn av sin tid och en naturlig produkt av mänsklig fåfänga
kl.
23:29
Etiketter:
Död och förruttnelse
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar